Att komma tillbaka

Det har pågått under ganska lång tid. År. I höstas brast det totalt och när det inte längre fanns något alternativ ringde jag vårdcentralen.

-Hej. Jag mår inte bra. Jag behöver hjälp.
-Du är välkommen om två veckor.
-Okej, tack.

I två veckor fortsatte jag som vanligt, höll ihop trots att det kändes som jag föll i bitar och så en dag satt jag där. Ropades in till läkaren och blev ombedd att berätta varför jag var där. Stakade fram några ord, försökte prata trots att det kändes som att luftrör och stämband hade knutits ihop så hårt att det inte fanns en möjlighet att yttra minsta lilla ljud. Tårar utmed kinderna, blicken i golvet och så berättade jag. Något släppte och det gick att andas trots allt. Jag är tacksam att jag träffade en läkare som lyssnade, som tog det på allvar och bekräftade för mig att det inte behövde vara såhär. Det ska inte vara så. Hon berättade om olika behandlingsmöjligheter och jag valde att inte påbörja medicinering även om det erbjöds som alternativ vid mitt andra besök. Istället fyllde jag i en remiss för terapi och gick sedan hem. Väntade. Och väntade.

Två månader senare ringer telefonen. Det har varit viss väntetid, vill jag fortfarande gå dit? Jag vill ju inte ta upp resurser för någon annan, jag mår ju lite bättre nu för som sagt, det hände något i det där samtalet med läkaren för två månader sedan.

-Det är nog bra att du ändå kommer hit på ett besök.
Ja det är kanske det. Okej.

Idag är jag så tacksam att jag gick dit. Att jag trotsade de instinkter som sa åt mig att fly, att springa i andra riktningen. Jag vet inte vad som hade hänt men jag vet att det inte hade varit bra. Att sitta hos henne, lyssna och själv försöka sätta ord på det som finns inuti har varit brutalt jobbigt. Vid ett tillfälle skrev hon det på whiteboardtavlan. Det har hon gjort flera gånger sedan dess men den där första gången när den gröna pennan bokstaverade fram ordet blev det plötsligt så väldigt påtagligt:

Depression.

_ _ _

Det har varit och det är en lång väg att gå. Det har påverkat mitt minne så att jag har svårt att komma ihåg saker från en dag till en annan, saker jag ska göra och saker som folk säger. Jag har svårt att fokusera någon längre period och kan inte läsa långa texter, även om det glädjande nog börjar bli bättre. Kreativiteten och lusten har försvunnit helt, hur mycket jag än försökte tvinga mig till att tycka något var roligt så gick det inte. Prick ingenting var roligt eller intressant. Meningslösheten överallt. Jag har haft svårt att formulera mig, orden fastnar på vägen och byter ordning. Det är rörigt och frustrerande men jag försöker att acceptera det. Det är svårt, men det kommer bli bättre.

Jag har inte bestämt mig för vad som ska hända med det här stället. Som sagt, det har inte funnits någon glädje eller lust och mina försök till att tvinga fram något har väl mest varit dumma. Så vi får se, kanske blir det mest ett ställe att samla bidrag till Monthly Makers, kanske blir det en form av dagbok för veckosammanfattningar eller så blir det inget alls. Det blir vad det blir och oavsett så är det okej.

Annonser

12 reaktioner på ”Att komma tillbaka

  1. Det föll några tårar när jag läste. Jag tycker så mycket om dig fast jag inte ens har träffat dig. Det gör mig ont att du har det svårt. Och samtidigt är jag så glad att du tar emot hjälp och försöker acceptera det som är, acceptera dig som du är just nu. Det finns ingen större rikedom än att kunna göra det, tror jag. Varma kramar!

    Gilla

  2. Fina du ❤ Fantastiskt bra att du sökte hjälp, det är skitsvårt bara att ta sig modet att göra det. Hoppas du mår bättre snart, och jag hoppas du kommer fortsätta blogga för jag gillar att läsa vad du har att säga ❤

    Gilla

  3. Jag läste det här inlägget redan när du la ut det men har dragit mig för att kommentera för jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag känner inte dig alls men vill ändå säga att jag tycker du är himla stark och modig som vågar se dina problem och gör något åt det. Jag hoppas du snart mår bättre igen! ❤

    Gilla

  4. Tack för att du delar, så himla viktigt och starkt av dig att orka göra det samtidigt som det knappt finns ork till allt annat. Du är klok, varm, omtänksam och så modig ❤ Ta hand om dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s